Då var det dags för insättning av PICC-line på cytostatika mottagningen. Det var lite strul på vägen dit men vi kom i tid med säkert 5 minuters marginal. Rikard har haft beredskap och skulle lämna ifrån sig personsökare och mobil till den som skulle ha det denna vecka på vägen in till sjukhuset. Morgontrafiken var inte på vår sida utan vi fick stå i kö i väntan på vår tur att köra vid asfalteringen vid Färjestad, hamnade bakom bilar som kör för sakta. Rikard fick släppa av mig vid Klarälvsentrén så jag fick anmäla mig till mina besök, han fick parkera bilen så mötes vi utanför och gick bort till Cyt.mott.
Där blev jag placerad på säng och med vänster arm ut på ett eget bord, med hjälp av ultraljud så ser hon vart artärerna och venerna är och hon hittade en bra ven. Sen ska armen skrubbas med Descutan, hela vägen från armhåla till handled. Den torkades av och sedan skulle hela överarmen indränkas i sprit. Jag fick hålla upp armen så det skulle lufttorkas medans hon öppnade paketet med allt som ska användas. Hon hade redan innan tvättandet av min arm satt på sig mössa men nu ficka hon på sig munskydd, steril rock och handskar. En blå duk vecklades ut över mig, hela mig ner över fötterna och upp över halsen, kunde ha täckt huvudet också men hon var snäll och avstod det. 🙂
Det fanns ett litet hål i denna duk och det passades in så att min överarm tittade fram. Hon lokaliserade venen igen och satte igång med proceduren att försöka komma in i venen. Den var inte villig att släppa igenom kanylen. Jag följde det hela på skärmen och såg hur venen gungande lite men inget hände. Testade några gånger men gav upp och stack på ett annat ställe precis bredvid. Likadant där, hon testade och testade men venen ville inte släppa ner kanylen helt. Hon kallade på hjälp och testade att sticka på ett helt nytt ställe i en annan ven. Den betedde sig likadant men tillslut gav den med sig, ett litet plopp hördes och kanylen var inne. Då bedövade hon lite för att den kateter som ska in kan göra lite ont när den ska in, insticksstället skulle utvidgas lite och sedan var de säkert en hel del saker till som skulle göras. Det jag kommer ihåg efter det är att katetern jag har i venen som går till hjärtat är 44 cm lång. När det var fasttejpat och allt annat var bortplockat och armen avtorkad så var det dags att vänta ett litet tag.
Jag fick ett eget rum eftersom det var första gången och man vet inte hur jag reagerar på läkemedlen, det var även mycket information som skulle ges. Det var två stycken fina påsar som jag fick, mina arbetskamrater att hade satt lite extra klistermärken på dem. 🙂 Jag fick lite Betapred och Aloxi för att motverka illamående i min fina PICC-line, ett Natriumklorid spoldropp kopplades innan cytostatikan började droppa in. Sen var det bara att sitta där i några timmar. Jag började bli hungrig, vågade man äta? Hur smakar bananen nu? När kommer illamåendet? Jag testade och tog en banan och den smakade bra.
När den ena påsen blev tom fick det gå lite Natriumklorid innan nästa kördes igång. Under tiden blev jag och Rikard fullmatade med information om vad som kan komma att hända, ungefär när saker kan komma att hända. Vilka saker som jag måste reagera på eller saker som jag kan ta det lugnt med. När allt var klart ville jag ha mat så fort som möjligt. I fall jag skulle bli illamående så vill jag inte vara hungrig och illamående. Det är en helt rimlig tanke tyckte jag då. Det fick bli en lunch på patienthotellet och under tiden vi åt så kände jag hur tröttheten bara ökade. Rikard skulle handla på vägen hem så jag satt i bilen med dörren öppen och halvsov mellan stoppen. Väl hemma gjorde jag inte mycket och det jag gjorde var övervakat av Rikard för jag var fruktansvärt trött och var inte helt tillförlitlig i mina göromål. Solstolen eller soffan var väldigt sköna. Jag mådde i alla fall inte illa och maten smakade bara lite extra denna dag.
